Bokrecensioner
ÄKTA AMERIKANSKA JEANS, Jan Guillou
Det är en svart och stor historia, 1900-talet.
Vi har passerat krönet av det sekel som inte kan berättas som de andra i en sammanhållen aperçu, som måste berättas decennium för decennium, med andra ögon än de som sett på tok för mycket av det huvudpersonerna i tidigare romandelar inte ville se.
Vi har passerat de bruna skjortorna och blåa stjärnorna, och landar mitt i en helt ny deal, femtiotalet. Äkta amerikanska jeans är Jan Guillous sjätte utgåva i sviten Det Stora Århundradet.
Det är barnets öga som betraktar den nya världen. Ett nyfiket hungrigt öga. Han heter Eric, den tredje generationen Lauritzen. Släkten binder samman de olika delarna i romansviten, och nu har vi kommit fram till författarens egen tidsålder.
Det som förenar de fyra böckerna som recenseras är tillbakablickandet och den osökta stilen det kräver. Ett rakt eftermäle. Ett avskalat språk. Varje kapitel avslutas med ett brev som hänvisar till den människa Eric ska bli i nästa bok, brevskrivandet sextioåtta ligger som en teaser till ungdomsrevolten. En oförargligt simpel dramaturgi: det vi passerade ska skapa en annan Eric och det måste vi få veta här och nu, mitt i all denna nybyggaranda, folkhemsgemyt, feelgood i dess litterära skepnad, all distans till den samtid som väntar, krigszonen, ismernas hårdaste epok på jorden. Vi vet vem Eric ska bli i nästa bok.
Det pågår alltså något här i Äkta Amerikanska Jeans, Efterlämnat, Jag kommer ihåg, Visenterna, som är bortom det som väntar. Bortom svart och vitt, bortom domare, fördömda. Stalin är död, så inleds det, barndomsdelen i sviten, ett alternativ till Ondskan, så inleds egentligen allt i denna revy, det spelbord som kallas 1900-talet. Det är självklart den episka variationen i aktuella kvartetten av svenska nittonhundratalsbetrakelser som jag tar upp på denna sida. Han skriver som han kan och vill. En flagga som en fond till allt, flaggan på omslaget, flaggans färgskala är rött och vitt, liknelsen med spelbordet och färgerna, rött och svart, rouletten, Texas HoldEm, hela den amerikanska drömmen, jag sitter och tänker på nästa bok som Eric brevteasar om, nästa del av sviten (det politiska årtiondet) och tänker på färgen på det omslaget…
Kan femtiotalet bara beskrivas på detta sätt, som den ljusa kliché det är? Guillou anklagades för stöld i förra boken. Här har han också stulit det mesta. Från sitt eget liv.
Vi är inte mycket mer än människor och vi kan gå på i ullstrumporna för länge ibland som bekant, eller i slitna amerikanska jeans tills de blivit hypermoderna, männsikor kan också ömsa skinn. All konfrontation är puts väck här, det är långt ifrån den debattör Guillou vi känner igen.
En rakt igenom älskvärd behaglig resa, en skön fredag med hög mysfaktor, från Kalle Anka och Tarzanfilmer till James Dean, simträningar, Elvis, Marlon B. Och Södergran, F6F Hellcat. Och svagheten denna gång - författaren som skrivit Vendetta och Ondskan, suttit bakom galler och kallats skjutjärn och macho och sexobjekt och gud vet allt, får trogen kräsen spekulationspublik- är gulligheten... Snopet. Precis ingenting som kan kallas norénskt, manligt, pornografiskt!
Till det yttre mest lik Englunds Jag kommer ihåg, samma nostalgi och samma populärmarkörer, visst är det i stort sett samma upplevelse när vi läser trots att det i Jag kommer ihåg är en annan barndomstid, nästa årtionde. Och för vissa läsare, ytterligare ett eller två årtionden fram.
--------------------------------------------------------------------------------------------
EFTERLÄMNAT, Lars Norén
Det är ett vackert och fult minne. En yngling har lämnat den folktomma stationen där det inte fanns en själ såvida han inte stod inne på urinoaren och urinerade till ett hus där möblerna för länge sedan var fastskruvade i golvet. Han hoppas sen att det ska vara lika vackert och fult när samma historia sedan vandrar vidare in i en annan. "Men det minns jag klart liksom mina outtröttliga strävanden att tanklöst försöka flytta dem en enstaka stol som jag satt i närmare bordet där man huvudsakligen fördrev dagen med att spela olika kortspel eller bara sitta och stirra betydelsedigert På den tiden alldeles i början hade jag ett eget litet rum som jag sedan fördes bort ifrån när man uppmärksammade att jag försökte äta upp mina händer". Historierna berättas inte särskilt sentimentalt, av den anledningen gör de intryck, tex kapitlet om sista timmarna tillsammans med far, funderingarna vad han ska prata om den dagen när dödskampen inleddes, om han ska prata om barndomen kanske, berätta om de sexuella övergreppen, och så vidare.
Spegelanvändandet liknar Camus, en igenkänning där det mörka inte värderar. Man blir ofta förbannad när man läser Norén. Facebookjaget och en stark före detta självkänsla byter plats. I frågeställningen hur plågsamt det kan bli för att det plågsamma ska försvinna för gott ligger all existensiell förklaring och så använder vi minnet här, så använder författaren - sentidens störste svenske naturalist - etiken i våra namn, åt oss skapa eller finna ett jag som en vän till oss själva. Låta allt i bilden frysa till naturlighet, låta allt döende bara pågå.
Att vandra in i Noréns prosaiska universum är att bli avklädd.
Själv är han ständigt på väg bort från texten.
Instängd i ett större rum beger sig diktjaget in i de mindre, minnesbetrakelserna ska börja den dag han funnit platsen där det icke inledda projektet kan möta det oavslutade, det efterlämnade som vi tror vi ska finna på den platsen är alltså denna helhet som lösts upp, fragment av rum och tid: "1963 Det låter bekant Min mor hade dött Hennes grav var fortfarande varm Alla mina försök att göra slut på mig hade på ett löjligt sätt gått om intet och...".
När en historia nystas upp bara litegrann påbörjas nästa.
Enstaka minnen i halvfärdiga processer, utan effektsökande, trasiga röster, denna död, ansikten som mjuknar efteråt. Spegelanvändandet.
Efterlämnat är en förtätad utgivning på 140 sidor och tar vid efter de uppmärksammade En dramatikers dagbok. Boken handlar om människor som med och utan framgång försöker förklara sin enorma betydelse för författaren. Ynglingen, 72-åringen.
Hjärta i Hjärta, Salome. Sfinxerna, Biskötarna, Personkrets. Jag har alltid fascinerats av Noréns poetiska enkelhet, den påminner om fotografier från förr, före Photoshop - enstaka bilder etsar sig fast, enstaka liv - och denna bok som kryllar av porträtt sluter en cirkel; Efterlämnat påminner väldigt mycket om det han skrev som ung.
VISENTERNA, Ulf Lundell
Han har dragit estetiken till sin spets, antilitteraturen. Efter hundra sidor var jag beredd att ge upp. Lägga ifrån mig den. Experimentet kändes för krävande. Lapparna på väggen i skrivmaskinsrummet denna gång: stenhårt, stenhårt, stenhårt. Brutal verklighet.
Visenterna är den absoluta nollpunkten.
Det är meningen att det ska vara så långt ifrån den den fina litteraturen som möjligt, så fult och dåligt som möjligt, han glömmer bort det i perioder och skriver bra tyvärr men styrkan är ändå att han håller ihop en och samma stilistisk och formmässig grundidé. Det hände något efter hundra sidor, och det hände något ännu mer efter femhundra. Det var märkligt. En märklig upplevelse.
Han håller ihop grundidéns hårda konsekvens, skepticismen mot allt som har med begreppet litteratur att göra, mot den innersta kärnan, själva orden, hånar eller ifrågasätter ord och uttryck konsekvent, ”nattduksbord”, ”lustigkurre”, osv, så fort han är på väg in i någon form av analys avbryts de med svordom eller ”vilket svammel”, och när det kommer till namn ett annat återkommande avbrytande. ”Vilket aschle”.
Det är så det blir när man skriver när man inte har minsta lust att skriva, som Thåström låter när han tröttnat på att göra musik och går över till elektronik, ett väldigt intressant experiment.
"Jag ville se hur rått och naket det kunde bli..."
Den fina tunna gränsen mellan vrede och bitterhet, gäller att hålla sig på rätt sida och han laborerar med den, den andra sidan, då blir det medvetet komiskt, när brevvännens brev kommenteras som en utlöpare på fel sida gränsen.
Jag började läsa boken klockan 17 en kväll i höstas. När klockan var 00.00 hade jag läst sista sidan. Det var en scenförändring, en ocean hade hänt mellan första timmen och sista´. Fick kämpa sig igenom de fösta hundra sidorna. Sen annorlunda, sista timmen tyckte man varje rad var lysande.
Andra ingångar, trådar, tankar.
Jag läser aldrig ut en roman på 600 sidor eller vad det var på några timmar och insåg morgonen efter att jag måste hoppat i vanlig ordning, bläddrat mig fram, och täppte till luckorna då, och undrade, också i vanlig ordning, om det handlade om en manipulationsproess, ett slags ordens hallucination, när man läser eller lyssnar mycket och länge på en författare eller artist är man hjälplöst fast, slutsatsen var kluven: en lycka över alla oväntade tankar boken väckt och självklara tanken: denna bok funkar bara i detta sammanhang, Lundellkontexten.
I Lundellkontexten har den en given plats, platsen mitt i prick. Ett år ur ett liv, så som livet är och måste vara för alla denna övergångsperiod av övergångsperioder, den runt 65. En dagbok under ett års tid, fjärran Jack, och så tätt och nära Jack, lika tät och hård, lika stenhård.
Effekten blir den eftersökta. Det må vara skitigaste boken som getts ut, och samtidigt: vilken annan bok jag läst senaste året har väckt denna tankestorm? Frågorna, de helt oväntade, de pågick flera dagar efteråt! För att inte tala om svaren...
Man kan börja tänka på allt möjligt i lundellböcker, korta meningar som ”jag har ingen filosofi” eller estetiska vinklingar och stickspår och språng, han menade att han hade försökt skriva annorlunda ett par gånger, skriva litteratur, och att han inte kände igen sig och därför velat dra det åt detta håll, och man funderade när och var, och då kom starka känslan över en… Känslan av trolleri, alltså hur osynligt detta med språk och deras förskjutningar är för läsaren, självklart menade han Värmen, där skrev han på lite annorlunda sätt, men högst marginellt, högst marginellt, om han inte berättat om det hade man inte uppmärksammat intentionen. Värmen är lika mycket Lundell som något annat, känns inte direkt som litteraturanpassning.
Jag tänkte mest på innehållet när hade läst klar Visenterna. Framförallt twisten sista tredjedelen, betoningen var litteratur, böcker. Det som i början var ett antilitteraturmanifest blev författarens mest litterära alster. På ett annat sätt. Säkert hundra boktitlar namndroppades. Från nobelpristagare till mentorer till deckarkungar och drottningar och fakta och populärt i flödet, det ständiga läsandet. Knausgårdkänsla.
Innehållsmässigt band insticken av barndom ihop Visenterna med Efterlämnat, Jag kommer ihåg och Amerikanska Jeans. Funderade om detta var Lundells barndomsbok, självbiografi på ett annorlunda sätt, det var ju lite för lite för att vara det men visst kan man se det så… En ordentligt fet matta av nutid, och i den det där inbäddat, liksom dolt inne i nuflödet, brutalfresken, Lundells enda sätt att kunna berätta om det där, på det verkliga sättet som det existerar för alla, små påminnelselappar då och då, sånt som kan dyka upp när som helst var som helst, ett badkar i sömnen, ett säte bredvid far i bilen när man passerar Falköping femti år senare.
Det som stannade kvar var ändå leken med sig själv och de två karriärerna. Den häftigaste idéen i boken. Plötsligt dök en karaktär upp som hette Lundell. En musikartist. Rockstjärna. Det var väldigt irriterade att han inte placerade in intrigen direkt. Att inte förlaget sa åt honom… Den var ju klockren. En idé man kan dra hur långt som helst. En författare som är avundsjuk på en musiker. Huvudpersonen är alltså författare i denna bok, och den intrigen kan bara Lundell skriva, en författare som skriver smöriga eller arga mejl till en rockstjärna, till exempel. Första halvan, när man febrilt letade efter intresse, en mening och intrig, nyfikenhet, spänning, en röd tråd. Varför blev inte den konflikten hela boken?
Troligen låg det för nära verkligheten....
Jag menar, alla författare som skriver till honom idag och avundsjukar sig, de skulle bli ännu avundsjukare, bisarr verklighet överträffar alltid bästa dikt.
En av storheterna och märkligheterna med fenomenet Lundell är att han lyckats odla två helt olika karriärer med obruten framgång under förti år. Åtskiljandet. Måste bygga på konsekvent diciplin i trovärdigheten som inifrån heter arbetsmoral, utifrån: mytskapande. Det kändes rent egendomligt, det var det som var häftigt, att läsa om artisten Lundell i denna bok. Verkligen som att han skrev om helt annan person.
JAG KOMMER IHÅG Peter Englund
Vad kan man stjäla från sitt liv? Om Guillou stulit allt i Äkta Amerikska Jeans och Lundell och Norén det mesta i Visenterna och Efterlämnat, har Englund stulit ännu mer i Jag Kommer ihåg.
Naturligtvis själ man omedvetet allting från livet. Skriver man fantasy eller historiska faktaböcker är man aldrig heller ens då helt fri från det där. Om man med livet menar språk och annat man snappar upp i vardagen. Erfarenheter i det känslomässiga och vardagssituationer flyter in obemärkt,
Men detta är Englunds första medvetna privata bokprojekt.
Den handlar om hans liv. Det upplevda, det minnesvärda, för länge sen.
Det är väldigt banalt. "Jag kommer ihop Åsa- Nisse och Klabbarpan. " "Jag kommer ihåg Humle och Dumle" "Jag kommer ihåg Perry Mason". Och det blir väldigt effektivt när det ställs mot ordet knulla, första utlösningen. Och så vidare. Englund beskylls ofta för att vara pretensiös och denna gång i bemärkelsen humorbefriad. En befrielse som känns ganska passande, själv skulle man aldrig fixa det, man skulle lägga in en komisk vinkel på allt...
Det opassande pretensiösa i denna bok är fotnoterna och efterordet, innehållsförteckningen. Registret. Ni vet, det där som varje universitetstext kräver. Allt som skrivs med någon vetenskaplig anknytning ska ha ett register, och detta är ju så långt ifrån vetenskap man kan komma...
Som om han aldrig kan ta av sig universitetskappan.
Man får minnas. På sitt personliga sätt. Norén, Lundell, Guillou, Englund. Är det helt och hållet en bok för femtitalisterna? Spelar det någon roll att man inte känner igen och kommer iihåg det författaren kommer ihåg? Kanske men nej, man får känna känslan av att minnas, och medan det pågår minns man samma saker med andra namn. Och man får skratta till slut också. Åt fotnoterna och registret. Spelar aldrig någon roll varför man skrattar. De kan vara en parodi på sig själv och den vetenskapliga genren, eller komiskt malplacerade i sammanhanget. Det spelar ingen roll.